Den 10 mars 1914 skrev Göteborgs Aftonblad om ”politiskt möte i Kungsbacka” som ägt rum på Skansen.
Då förberedde man sig för val på samma sätt som nu. Valet som 1914 kom att hållas hastigt den 27 mars efter att regeringen Staaf hade avgått i februari.

Nu 104 år senare, den 10 mars 2018, har vi letat fram artikeln ur vårt arkiv och låter historian ta plats på hemsidan för oss att se vad man pratade om då, samt för att spara en bit av Kungsbackas historia för framtiden.

Det är inte säkert att vi delar uppfattningen man hade då nu. I gamla artiklar kan ibland förekomma ett språkbruk som inte stämmer med nutid.

Vi har skrivit av texten oredigerat från tidningen, du kan också se originalen genom att klicka på bilderna nedan

 

 

 

 


Göteborgs Aftonblad, N:o 57, Tisdagen den 10 Mars 1914

Politiskt möte i Kungsbacka

Föredrag av grefe Bonde på Tjolöholm. – Den liberal-socialistiska jordpolitiken belyses.

(från vår korrespondent)

Hallands moderata valmansförbunds afdelning för Fjäre och Viske härad hade i går sammanträde å tingsstället Skansen i Kungsbacka.
Mötet var mycket liftigt besökt och öppnades af direktör H. Ygberg, som å styrelsens vägnar helsade de närvarande välkomna, påminnande om det ansvar, som de nuvarande orosfyllda tider lade på hvarje svensk mans axlar.
Sedan direktör Ygberg utsetts att leda dagens förhandlingar, lämnade han ordet åt grefve Carl Bonde å Tjolöholm, som höll föredrag.
Efter att ha berört de senaste veckornas betydelsefulla händelser, framhöll tal. nödvändigheten för vårt land att ha ett starkt försvar. Historien visar oss hur mycket neutralitetsgarantier från stormakternas sida i själfva verket betyda. Endast till egen kraft kan Sveriges folk lita. Detta är det enda säkra, det enda som är oss och våra stolta historiska minnen värdigt.
Härefter öfvergick tal. till att framhålla några synpunkter för speciellt jordbrukarna.

Då liberalerna 1911 kommo till makten voro de, som kändt är, för svaga att stå på egna fötter, sade tal. De måste då söka stöd hos de ena af de båda partierna och de valde socialisterna. För detta fruktbringande samarbete uppsatte de senare sina villkor, samtidigt som de vägrade att mottaga erbjudandet att besätta några platser i ministären. De föredrogo att stå utanför och regera genom tryck. Af de villkor, de uppsatte, voro de märkligaste revision af tullväsendet samt reform i fråga om jordäganderätten.
Socialisterna ha uttryckligen sagt ifrån, att de åsyfta ett allmänt anfall mot nuvarande tullsystem samt att de hufvudsakligast är spannmålstullarne det gäller. Man börjar med att fordra en afskrifning på tio proc., men de socialistiska talarne klargjorde tydligt nog, att om de ej vunnit sitt mål, skulle denna tullmur stormas och nedrifvas. Hvad borttagande af dessa skyddstullar skulle betyda för brukarne af Sveriges jord, det behöfver här ej klargöras. I dessa tullfrågor intogo de liberala ingen klar ställning, somliga röstade med högern och andra med vänstern.

Jordreformsfrågorna upptagas af vänsterblocket dels genom införandet af jordränta, dels genom häfdelagens trädande ur kraft på tio år, dels genom ny utvidgad expropriationslag. Innan jag går närmare in på dessa tre slag af jordreformer, sade tal., vill jag i korthet antyda socialisternas framtidsmål med afseende på jorden och äganderätten till densamma. Som bekant vilja socialisterna till staten indraga all egendom framför allt produktionsmedlen. Nu är ju jorden det främsta produktionsmedlet i ett land. För att ha något att stödja sig på söka de bevisa med gammal romersk-germansk rätt, att ingen äganderätt till jorden någonsin funnits. Jord är liksom luft allas egendom. Se som besitta jorden ha endast brukningsrätt, staten eger den och att ingen afgift betalas, beror på uraktlåtenhet. Alltså måste rättelse ske. Men att nu helt enkelt taga jorden tro de sig ej om, därför måste omvägar sökas. Den kraftigaste är införandet af en jordränta. Man resonnerar som så, att byggnader och odlingsarbete, det är jordegarens, men det nakna jordvärdet tillhör staten. Alltså måste en afgift för rätten att bruka denna jord. Nu veta vi som bruka jorden att borttages värdet af byggnader och odlingsarbete så återstår – just ingenting.
Men så resonneras och räknas ej. De som särskildt räknat och bedömt detta förhållande, de tro sig ha funnit, att med en öfvergångstid af 10 år skulle en jordvärdesskatt af 110 millioner kunna utfås af jordränta.

För att nu lugna de mindre jordegarne, som man gärna vill ha med sig, säges att denna skatt bara gäller de stora godsen. Hus stora säga de ej. Så har man tänkt sig att de stora jordbruken ej skola kunna bära denna jordränta utan måste säljas. Belagda med sådan skatt blir deras försäljningsvärde mycket lågt. Staten köper dem till billigt pris, styckar dem i smålotter och arrenderar ut dem. Nu äro de stora jordbrukarens saga all och de ha gått öfver i statens ego. Utvecklingen till de små kommer som en följd häraf, liksom en mogen frukt faller. När de stora bruken äro borta och i statens ego, är också jordräntan borta. Men staten har haft en inkomst, som den ej vill förlora, allrahelst som de obesutne äro vid makten., och det gäller skatter för dem. Turen kommer nu till de mindre och de minsta bruken. Jordräntan blir lagd på all jord. Hvad bonden förut egde, får han nu betala arrende för, härigenom samt genom de stora brukens försäljning faller nu hans jord i värde.
Har t. ex. en hemmansdel varit värd 6,000 kr. och intecknad för 4,000 kr. så faller den i värde med 1,500 à 2,000 kr. Inteckningarna bli för höga, de uppsägas. Hvar skaffa penningar? Följden blir exekutiv auktion, där staten köper.
I bästa fall blir den förre egaren krono-arrendator. Så sorgliga upprörande förhållanden kan väl ingen åstadkomma, menar man.

Jag försäkrar herrarna, att socialisterna kalla detta en lugn utveckling till allmän lycka. (Bravorop). Vore en socialist här skulle han säga, att detta är en lögn. De små bönderna vilja vi ej beröfva deras gårdar, det är blott de stora vi vill skilja åt. Jag vill inte själf motsäga detta, jag nöjer mig med att låta Branting göra det.

I sin tidning >>Tiden>> har han skrifvit som följer: Småbönder passa ej i det nya samhället, de äro dömda till döden och det gäller endast att göra dödskampen så smärtfri som möjligt >>. Hvarför jag nu rullar upp denna tafla för Eder är, att med den fruktbärande samverkans införande äro våra liberaler absolut bundna vid socialisterna och måste gå deras ärenden samt lyda deras befallningar. Och att de göra visar sig i allt, synnerligast i behandlingen af de två andra frågorna, som beröra jordäganderätten.

Se på behandlingen af häfdelagen. Om en person köper jord af en annan och fel i egenderättsförhållandena föreligga, äfven långt tillbaka, kan en återgång af köpet ske och köparen går miste om gården och får begagna sig af den s. k. hemulsrätten att vända sig till sin säljare, hvilken så kallas hemulsman o. så vidare tillbaka, tills man slutligen träffar den ursprunglige säljaren, som då blir den som lider förlusten. Ofta kan ingen hemulsman ställas till ansvar och då lider kanske en oskyldig svår förlust. För att minska osäkerheten har då 20-årig häfd införts. Så att då 20 år förflutit sedan lagfart erhållits på fastigheten är återgång omöjligt. Före 1881 gällde ingen 20 årig häfd för staten, men infördes nämnda år. På 1600- och 1700-talen hade staten öfverlämnat en mängd skogshemman till bruk för befrämjandet af bruksdriften. Bruken ha sedan dess upphört och dess egendom försålts. Lagfart har beviljas dessa försålda hemmansdelar utan anmärkning från statens sida, och klart är ju, att de gått i många händer. Så börjar för ett antal år sedan kammarkollegium att röra i dessa förhållanden, samt där ej 20-årig häfd förelåg, väcka återvinningsprocesser. En mängd ärenden af detta slag föreligga, och då hr Staaff var rädd att tiden skulle förlöpa och häfdetiden uppnås i flera fall, innan utredningen blef färdig, väcktes förslag om, att häfdetiden för statens räkning skulle utsträckas med ytterligare 10 år, under hvilken man skulle kunna samla ett väldigt material och väcka massprocesser till lif.
Ett exempel belyser förhållandet. En boende i Södermanland köpte af en änka ett hemman och fick lagfart därpå. I nitton år arbetade han med sådan framgång, att han erhållit Hushållningssällskapets medalj för odlingsflit. Så upptäckte kammarkollegium, att hemmanet kan af staten återvinnas, då det i slutet af 1700 talet lemnats till ett järnbruk och af detta 1850 försålts. Vinner nu staten, går egaren förlustig sin gård, hemulsman finnes ej och man kan säga, att ett lifs arbete och förhoppningar blifvit förspillda. Hade nu lagen gått igenom, skulle massor af sådana fall kunnat uppstå. Men högern och den besinningsfullare venstern röstade däremot.

Expropriationslagstiftningens historia ger äfven intressanta exempel på, hur det socialistiska tycket skjuter liberalerna framåt på den väg, som för till eganderättens upphäfande. Samhällets enda skydd mot sådana anlopp på eganderätten är Första kammaren. Men denna är däremot beroende på den 40 gradiga röstskalans bestånd. Borttages denna skala blir Första kammaren lika den Andra till sammansättning och då faller allt. Branting har därför helt öppet i riksdagen sagt, att den 40 gradiga röstskalans vägg vi skola hamra på tills vi få remnor i den väggen, därpå skola vi storma den och rifva ned den. Sedan står vägen öppen öppen till kvinnorösträtt, rösträtt utan inskränkning och enkammarsystem.

Där se vi målet och medlen. Under tiden löpes till storms mot eganderätten på alla håll.

Jag vill beteckna Staaff-liberalernas politik sålunda: Maktpolitik, osjälfständig socialistisk ledbandspolitik, reformifver för maktens bibehållande, oärlighet i medel, samt sättande av partipolitik före fäderneslandet.

Föredraget helsades med lifligaste bifall.

 


Artikeln ovan är ett historiskt dokument

Vi använder cookies för att förbättra din användarupplevelse. Genom att surfa vidare på siten så godkänner du användandet av cookies.  Läs mer